Författararkiv: Anders Herrmann

Jag är åter en människa som betraktar, här i min lilla fjällnära by. Jag är ännu en gång, det var 30 år sist, den som ingen känner och inte känner någon. Jag har blivit betraktaren som är med men ändå … Läs mer →

Jag vet att det är värt det fast det inte känns så. Att det betalar sig i slutändan fastän jag i vissa perioder inte känner så, än mindre tror på det rent förnuftsmässigt. Jag vet, för jag har gjort det … Läs mer →

Jag är en strandad fisk. Precis vid strandkanten ligger jag, kippande efter andan. Jag ser det livgivande vattnet ligga så nära, så inom räckhåll, att det inte går att ge upp. Jag flämtar efter luft, tappar andan ibland, men sköljs … Läs mer →

Jag tappar farten, vägen och sikten på samma gång. Jag glömmer vart jag ska, vart jag var på väg och vart jag vill eller ens önskade att jag ville. Jag ser mina vänner, men känner inte deras närvaro. Känner mig … Läs mer →

Och så var det här med träningen i april… Jag slirar lite här, där jag försöker hitta orden. Jag slirar och pendlar mellan huruvida jag ska uttrycka mig konkret eller mer poetiskt, mer av en ansats att sätta ord på … Läs mer →

Det är skört, så ruskigt sorgligt skört. Jag pratar inte om livet, relationerna, kärleken, allt det där som popsångerna har behandlat sedan den första popsången skrevs. Jag pratar om löpningen min, kroppen min. Mars började bra. Dubbla intervallpass, långpassen helt … Läs mer →

Inte mycket har varit sig likt med min träning och tävling sedan 2017 eller egentligen 2016 då jag fick min första allvarliga skada i karriären (en stressfraktur i foten). Skadan kom på ett banpass (10x200m/2min i maxfart) och tog några … Läs mer →

Det är vanskligt att sätta ord på, att uttrycka utan att ta på sin offerkoftan. Hart när omöjligt att förklara utan att tappa nyanserna, utan att skriva i svart eller vitt. Det tog mig 30 år att förstå eller åtminstone … Läs mer →

Som tonåringar definierade vi oss,  mina vänner och jag, som udda och förmodligen uppfattades vi som det. Oavsett vilket så ville vi i alla fall uppfattas så. Vi var besatta av någon slags ungdomlig eufori av att dra saker till … Läs mer →

Jag orkar inte vara stark och optimistisk, pusha mig själv att tro på mig själv och allt det där som vi alla går på. Herregud, de mest som jag vågar drista mig säga att jag har lyckats med i det … Läs mer →