Författararkiv: Anders Herrmann

Jag tappar farten, vägen och sikten på samma gång. Jag glömmer vart jag ska, vart jag var på väg och vart jag vill eller ens önskade att jag ville. Jag ser mina vänner, men känner inte deras närvaro. Känner mig … Läs mer →

Och så var det här med träningen i april… Jag slirar lite här, där jag försöker hitta orden. Jag slirar och pendlar mellan huruvida jag ska uttrycka mig konkret eller mer poetiskt, mer av en ansats att sätta ord på … Läs mer →

Det är skört, så ruskigt sorgligt skört. Jag pratar inte om livet, relationerna, kärleken, allt det där som popsångerna har behandlat sedan den första popsången skrevs. Jag pratar om löpningen min, kroppen min. Mars började bra. Dubbla intervallpass, långpassen helt … Läs mer →

Inte mycket har varit sig likt med min träning och tävling sedan 2017 eller egentligen 2016 då jag fick min första allvarliga skada i karriären (en stressfraktur i foten). Skadan kom på ett banpass (10x200m/2min i maxfart) och tog några … Läs mer →

Det är vanskligt att sätta ord på, att uttrycka utan att ta på sin offerkoftan. Hart när omöjligt att förklara utan att tappa nyanserna, utan att skriva i svart eller vitt. Det tog mig 30 år att förstå eller åtminstone … Läs mer →

Som tonåringar definierade vi oss,  mina vänner och jag, som udda och förmodligen uppfattades vi som det. Oavsett vilket så ville vi i alla fall uppfattas så. Vi var besatta av någon slags ungdomlig eufori av att dra saker till … Läs mer →

Jag orkar inte vara stark och optimistisk, pusha mig själv att tro på mig själv och allt det där som vi alla går på. Herregud, de mest som jag vågar drista mig säga att jag har lyckats med i det … Läs mer →

Jag bär på en iver, en slags rastlöshet, som jag trodde skulle försvinna med åren. Lägga sig på samma sätt som tonårens passioner och rebellystenhet tenderar att rinna av oss lagom tills vi fyllt våra tjugofem-trettio. Jag trodde i min … Läs mer →

Som jag levde och lever, som den jag var, blev och är,  springer jag. Genom löpningen kan jag både manifestera och förstärka den jag var och är. Påminna och erinra mig om vad som driver mig, vad som ligger bakom … Läs mer →

Ibland har jag svårt att sätt ord på drömmen, definiera den, ty den ändrar form och trovärdighet. Likaväl ändrar den inte riktning och allra minst styrka. Jag trodde det skulle mildras, denna längtan och strävan. Inte nödvändigtvis en strävan efter … Läs mer →