Författararkiv: Anders Herrmann

Jag pratar med en vän, får frågor om löpning, prestation, incitament, värderade riktningar och hälsa. Allt kopplat till det där Giftet som aldrig vill lämna kroppen och vad det gör med oss båda, min vän och jag. Han är en … Fortsätt läsa →

Blodomloppet på min nya hemmaplan här i Östersund och tillsammans med mina Friskis&Svettis-kollegor. Vindstilla, ca 16 C och en platt bana. Inga skador mer än lite sedvanligt baksidepåslag. Med en återhållsam öppning och ett jämnt lopp springer jag in som … Fortsätt läsa →

Låt mig ägna detta inlägg åt fördelen att springa motionslopp och löptävlingar så ofta du har möjlighet. Jag förutsätter här att du som läser detta inlägg åtminstone går i tankarna att springa ett lopp. Jag gör även antagandet att du … Fortsätt läsa →

Jag har äntligen gjort något jag drömt om sedan mitt passion för löpning för typ 8 år sedan fick konkurrens av passionen att vandra och fiska i fjällen. Jag har i knappa två veckor kombinerat just dessa tre passioner i … Fortsätt läsa →

Det har förändrats, sen jag lämnade allt det trygga, det givna. Min flock, mina vänner. Det jag kunde återkomma till efter min flykt till skogarna, de löpbara stigarna och gymmet, platsen där jag för ett liv sedan vågade börja drömma. … Fortsätt läsa →

”Jag orkar inte leka!”. Så skrik-gråter en för dagen förkyld tvillingflicka på runt 2.5 år inifrån lägenheten bredvid min. Jag har precis blåst såpbubblor på vår uteplats med den andra tvillingflickan medan den stackars sjuka systern ligger i sin feber … Fortsätt läsa →

Hej, sub16, vart tog du vägen? Jag har saknat dig den sista tiden, här där förnuftet, det tålmodiga och logiken har fått härja fritt. Hur är läget på din front? Hur går det med namnlösa känslorna som inte riktigt får … Fortsätt läsa →

Jag, dem och vi. Ensamhet, avskildhet och gemenskap. Sedan 1991 har frågan både gäckat, fascinerat och stundtals plågat mig. För sådan är jag, har alltid varit, en människa med en motsägelsefullhet i detta avseende. Kanske inte motsägelsefullhet utan kanske mer … Fortsätt läsa →

En gång på nittiotalet, ja nästan ett liv sedan, fanns det i en klaustrofobisk lokal i fritidsgården i ett utanförskapsområde i Linköping ett gym. Ni som var med på den tiden, innan gymindustrin blev just en industri och där antal … Fortsätt läsa →

Här sitter jag nu på min nya Jämtländska tillflyktsort, Fröjas café här i Ås. Jag sitter som vanligt ensam och även om ”goda blocket” (det var så jag och vännerna kallade det anteckningsblock vi använde när vi satt på café … Fortsätt läsa →