Jag vet att det är värt det fast det inte känns så. Att det betalar sig i slutändan fastän jag i vissa perioder inte känner så, än mindre tror på det rent förnuftsmässigt. Jag vet, för jag har gjort det förut, gjort resan förut och sett resultatet förut. Jag vet att jag inte alltid kan lita på vad mina känslor och tankar instruerar mig att göra. Jag har lärt mig att motivation är en lyxvara och inget man bör göra sig beroende av om man vill bli en riktigt bra tävlingsidrottare. Det är därför, med risk att kokettera, jag genomför mina cykelpass även om jag hellre vill hänga på gymmet. Det är därför jag kör core istället för att pumpa bänkpress, fastän bänkpressen ofta lockar mer än coremattan. Det är därför jag fortfarande springer långa långpass fastän jag på något sätt inte är skapt att springa längre än två mil. Det är därför jag tvingar mig själv att ligga på, fastän kroppen skriker efter vila, men det är också därför jag tvingar mig själv att vila de dagar jag har planerat vila. Det är därför jag under skadeperioder översätter en del av löppassen till alternativpass, så att hjärtat får sitt så att säga. Det är därför jag under perioder äter som häst, fastän jag nästan mår illa, för att få energi till passen dagen efter.
Jag vet att det är värt allt detta men jag behöver påminna mig om det ibland. Det är därför jag återkommande sätter mig på ett café med träningsdagboken, läser om tuffa träningsperioder när både kropp och själv kändes nedtränade för att sedan läsa hur det blev, ett halvår senare under säsongen. Jag läser och blundar, ser framför mig loppen, hur det kändes att ha lätta ben och känna sig oövervinnlig. Ibland skriver jag ut en bild på mig själv när jag har vunnit ett viktigt lopp och sätter upp framför spinningscykeln eller tar med mig till gymmet där jag kör crosstrainer. Ibland skriver jag bara siffrorna 8.59 på en lapp och sätter den på skärmen till datorn. Det händer alltför ofta att påtvingar mina vänner historier om lopp och tävlingar där allt kände så bra, lopp där kopplingen mellan slit och resultat är tydlig. Stackars vännerna, de lyssnar tålmodigt medan jag återerövrar känslan som inte längre känns och som inte kommer kännas på många långa träningsmånader.
Jag vet att det är värt det och jag önskar att jag hade vetat det som ung idrottsman. Jag önskar att insikten om att känslan eller snarare tolkningen av denna inte alltid är sann. Jag önskar att tidigare hade genomskådat myten om att det alltid måste kännas bra, att slitenhet per se måste innebära vila. Jag önskar att jag under mina tidiga skadeperioder hade vetat hur lite jag tappar om jag bara ser till att köra alternativträning, hur långtråkigt och omotiverat det än känns. Men det är precis om med sparande och investeringar i aktier, det näst bästa tillfället att börja spara är idag.
Jag vet att det är värt det fast det inte känns så och den insikten hjälper mig i övriga livet. Det förmår mig att jobba med mina statistiska analyser på jobbet fastän jag inte tror jag kommer komma till någon slags konklusion och det förmår mig att ha tålamod när jag känner mig som ett ruttet lingon och bara väntar på att det ska vända.
Jag vet att det värt det fast det inte känns så men vissa dagar känns det att det stämmer heller och dagar som dessa får jag ta fram det tunga artilleriet. Hitta precis rätt musik i lurarna, hitta nya platser att utföra distanspassen och göra en extra stor frukt-gainer efter passet. Framing och positiv förstärkning. Lura själen att det är kul och värt det, det bästa av självbedrägeri
