En paus från rastlöshet och mediokritet

Jag skriver med en vän och vi skriver om vad du var för mig och vad du är för mig nu, så här typ ett kortare liv senare. Jag skriver lite skämtsamt eller kanske var det på allvar, att jag en gång skrev låtar för att ta leta reda på vem jag är och jag började springa för att ta hand om fyndet. En själslig upptäcktsfärd och en med hjälp av kroppen, förvaltning av fyndet, en slags mental skadekontroll skulle kan kanske kunna säga. Ett sätt att hantera rastlösheten, en väg eller kanske mer en tillflyktsort mot acceptans och bort från den sortens självtvivel och vilsenhet som vi alla drabbas och kanske måste drabbas av ibland. Men löpningen kom att betyda så mycket mer själavård, flykt eller paus. Kanske för att jag blev hyfsat bra men förmodligen också för att jag inte varit speciellt bra på något annat. Kanske inte dålig men likaväl inte bra. Vi kan kalla det att var medelmåttig. Och kanske är just behovet att hitta något område i livet där jag kunde utvecklas bortom mediokritet i linje med den rastlösa och ivriga delen av min personlighet. Den del som, på gott och ont, har svårt att sitta still. Svårt för baslinjen och det förutsägbara. Kanske till och med det man skulle beteckna som det vanliga.

Att syssla med tävlingsidrott gjorde och gör att jag den rastlösa del av min själv får sin fix. Den har mättat själens behov av utmaning och kamp, gett önskan mot oanade höjder sitt lystmäte. Bytt säkerhet mot en ovisshet som jag faktiskt välkomnade och fortfarande välkomnar. Kanske vågar jag skriva att jag genom löpningen hittat någon slags revansch. Exakt för vad och mot vem vet jag inte, jag kan inte säga att jag känner mig oförrättad av vare sig livet eller någon eller något däri. Kanske mer en revansch mot min i unga dagar uppfattning att jag inte kunde utvecklas bortom den förväntade. Kalla det fåfänga eller mänskligt, men jag gillar inte bara kampen och smärtan i löpningen utan även att vinna. Det är konstigt egentligen. Jag skulle inte kalla mig själv en kompetativ person överlag. Jag skulle drista mig att kalla mig prestigelös och väljer min strider med omsorg. Så har det inte varit med löpningen, inte när jag en gång började som 800m-löpare som förvirrad tonåring och fortfarande inte idag som den lika hopplöst och naivt ambitiösa veteranlöpare (Jag har gett upp allt under 3000m men längtan efter medeldistansens tempo och kraftprov lever kvar, men det är en historia för en annan dag). Jag älskar att vinna, både mot mina egna tiden och mot motståndarna. Att ställa sig på startlinjen och veta att jag kommer springa sämre än sist har alltid varit svårt för mig men som de flesta löpare vet så är det ett nödvändighet ont och ingår i alla idrotter. Men jag hatar att förlora, att ta stryk. Så är det inte i övriga livet och kanske har jag löpningen att tacka för det. Jag instämmer så innerligt i det som min löparkompis Fredrik sa ”varför försöka bli bäst på flera saker”? Tävlingslöpningen har gett mig en känsla av utveckling, kraft, självförtroende och kompetens. Den har på något konstigt sätt fått mig att känna mig som en vinnare i övriga livet, fastän jag verkligen inte skulle definiera mig som det. Åter, inte en förlorare men inte heller en vinnare.

Och så sitter jag här nu idag, många år äldre än ungdomens iver, och funderar efter skrivstunden med min vän. Vilken roll löpningen spelar idag. Jag har med största sannolikhet de bästa tiderna bakom mig. Oavsett vilket, så kommer jag mindre oanade höjder att upptäcka, färre löpningsrelaterade oskulder att ta. Trots detta är önskan att vinna och nå just dessa höjder är intakt. Jag är inte ensam om att känna det och förutsättningen för att fortsätta med tävlingslöpning är att förhålla sig till just detta – diskrepansen mellan att vilja och kunna. Men den andra delen består och är evig. Det att vila i löpsteget, både själsligen och kroppsligen. Jag kan, decennier senare, bli lika pånyttfödd efter pass som jag kan längta efter nästa. Den eviga förälskelsen, giftet som aldrig lämnar kroppen. I löpsteget finner jag ro, tillförsikt och möjlighet till eftertanke. Kemisten Anders hänvisar till hjärnkemi, psykologen Anders till något personligt.

Oavsett vilket, så är jag tacksam att jag fortfarande springer. Inte lika snabbt och inte lika långt, men likväl – jag springer och jag längtar till varje gång jag får springa igen. Du är den bästa av droger och mening, finaste löpningen, och du har betytt och betyder mycket för mig. Min eviga själavårdare och min, kanske mot bättre vetande, möjlighet till utveckling och kamp. Tack.

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag i hela Sverige. Epost: info@andersherrmann.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.