Betraktaren i en fjällnära by

Jag är åter en människa som betraktar, här i min lilla fjällnära by. Jag är ännu en gång, det var 30 år sist, den som ingen känner och inte känner någon. Jag har blivit betraktaren som är med men ändå inte med. Jag ser dem på gymmet där jag lyfter vikter, på lederna där jag kutar och i skogarna där jag skidor. Människor som känner varandra, betraktar varandra. Jag ser dem på avstånd och jag minns så väl hur det känns, att både betrakta och bli betraktad. Jag ser dem på avstånd och ibland nära. Vi hälsar försiktigt, trevligt och så, men det blir inte mer utan jag blir kvar där bakom när de försvinner, betraktande och saknande. Jag är i den kontext jag älskar, där jag är hemma och van. Där allt är lätt. Bland vikter, löparspår, skidspår och konditionsmaskiner. Jag är mitt bland förmodat likasinnade människor, precis som jag alltid varit, som vanligt, men allt har förändrats. Kontexten densamma, mina vänner, min flock, femtio mil bort.

Jag är en idrottare och av vildmarken och fjällen frälst som har gett mig själv möjligheten att utveckla mig som just idrottare och ta in bergen, vidderna och jokkarna. Jag har flyttat från tryggheten till en fjällnära by och här står jag och betraktar innehållet i mina två vågskålar. Den ena, fylld till bredden med allt det vackra jag ser och upplever. Alla mil av skidspår kvar att upptäcka, alla rödingvatten kvar att utvärdera, alla skogsstigar att med långa löppass utnyttja för någon slags idrottslig comeback i en osäker framtid. Den andra, högt upp med en möjlig uppgift att tynga ned den andra. Jag står där i mitten och känner mig både lycksalig och vemodig. En lycklig man men utan sin flock, betraktande andra flockar men har liksom inte kommit in i en ny, kanske inte heller vill.

Idrotten, löpningen! Vad har den inte gjort för mig! Vilka dörrar har den inte öppnat. Många är de vänner jag hittat genom idrotten, oändligt många äventyr har skänkts mig genom den. Löpningen, denna ensammaste av idrotter, har paradoxalt gett mig fler vänner än någon annan arena, men av någon anledning har det inte blivit så här i min fjällnära by, inte än. Jag är inte naiv, inte dum, jag vet att vänskap tar tid, jag vet att det inte finns en genväg in i flocken, en lönngång till det att blir betraktad på samma nivå som jag själv betraktar. Men jag saknar er, fina vännerna, min flock. Jag saknar att idrotta med er men än mer att samtala med er. Att vara med er. Det är en konstig känsla, att precis samtidigt sakna, längta tillbaka och att vara här och nu, där jag är, och faktiskt vilja vara här.

Så här är jag nu, en som betraktar och ser tiden an, låter det ta den tid det tar. Söker en slags flock på den plats jag älskar. På löparbanan, på gymmet, i klubbstugan och i skidspåret. Det kanske luktar hopp. Trots allt.

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag i hela Sverige. Epost: info@andersherrmann.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.