Här sitter jag nu på min nya Jämtländska tillflyktsort, Fröjas café här i Ås. Jag sitter som vanligt ensam och även om ”goda blocket” (det var så jag och vännerna kallade det anteckningsblock vi använde när vi satt på café och försökte fånga och få våra vackra och befängda drömmar på pränt) och penna har ersatts av en datorskärm och tangenter är orden som kommer ur mig desamma som för 30 år. Ord om det att slåss underifrån, skapa överraskning och oväntad succé, om att ”visa-dom-djälvarna”, även om det inte fanns någon som tävlade mot mig, egentligen.
Det har alltid varit en drivkraft och strategi för mig. Drivkraften att visa att jag kan, visa att jag behärskar och allra helst på ett sätt som vare sig jag eller någon annan trodde var möjlig. Strategin att sätta ribban högt och sedan, medvetet höja det litet mer. Inte på ett förmätet sätt och heller inte på något grandiost eller narcissiskt sätt, jag kan (äppelkäckt)säga att jag aldrig har trott att jag är förmer än andra, snarare tvärtom. Nej, jag tror att den på gränsen för högt lagda ribban snarare handlar om en önskan om att just slåss från ett underläge. Att vara en underdog, återigen inte gentemot någon annan utan snarare mig själv. Kanske förvandlade jag som ung man, utan att egentligen förstå det, känslan av underlägsenhet till en drivkraft som inte inbegriper det att slåss mot andra. Herregud, apropå att låta äppelkäck och präktig…. Men ärligt talat, det var nog så det var och kanske känner jag någon slags stolthet över det. Eller så hade jag bara tur som hittade den kognitiva omstruktureringen.
Oavsett vilket, så hittade jag som tonåring det perfekta sättet att manifestera denna önskan att slåss underifrån och alltid se till att jag försatte mig i det mentala tillståndet. Föga förvånade handlar det åter om löpning. Denna fantastiska och mätbara idrottsgren där man utan att förlora dess charm och lockelse kan sätta mål och vision precis som man vill och även välja bort det att tävla mot andra även om man de facto tävlar mot andra när man t ex springer lopp. Samtidigt kan man jämföra sig på så många dimensioner. Mot sina egna historiska resultat, mot sina mål, mot andras resultat, mot vad som krävs för medalj på SM, vad som (oftast) krävs för att få springa Finnkampen, kvaltider till ungdoms-SM?
Och kanske är detta ännu en för mig kittlande dimension av löpning. Det att på ett mätbart och kvantitativt sätt kunna jämföra sig själv med andra, vilket också kan vara en ingång till detta att kunna välja att slåss från ett underläge och använda jämförelsen på det sätt som motiverar en bäst. Jag började träna seriöst när jag var 15 år och började direkt snegla på kval-tider till USM och vad som krävdes för att ta medalj. Jag var långt ifrån några medaljtider men det gjorde också att jag kunde slåss nerifrån. Inga uttalade mål, dessa var i hemlighet nedskrivna i min träningsdagbok med stora bokstäver: KVALTID USM P15 1500m: 4.25. BRONSTID: 4.17 PB: 4.29. Att stirra på dessa komparativa siffror fick mig att känna precis som den där underdogen jag behövde känna mig som för att motivera mig att fokusera på de tuffa passen och ta mig igenom det som jag upplevde som långa pass då (15 km som längst). Jag var killen som kom underifrån och hade tiden på min sida. Den som i sanning kunde säga att jag hade tränar kortare tid än de jag jämförde mig med, den som var yngre än de jag mötte på motionsloppen.
Nu är klassen P15, P17, M22 och seniorklassen lika mycket historia som det att vara ung, lovande och ung OCH lovande. Jag har gått från ett uppenbart underläge till något som i mina glansdagar skulle kunna betraktas som överläge i vissa tävlingskontexter till att nu åter bli en löpare i underläge. Åldrandet, denna förnedrande process, är otvetydigt något vi som springer och fortsätter springa måste relatera till och hitta ett förhållningssätt. Och det är det som är det fina med veteranlöpning där man springer mot jämnåriga. Inte bara kan jämförelserna fortsätta som i ungdomsåren. Vad krävs för medalj i M45 på 1500m? Vad är rimligt att göra på 5000m för ställa upp i veteran-VM? Vad springer de snabbaste löparna i M50 10000m på? Och även här kan jag försätta mig i detta önskvärda tillstånd av att vara underlägsen men nu genom att jämföra mig med de yngre löparna. Åter jämför jag mig med 30-åringarna på Blodomloppet men nu från andra sidan. Från en tonåring med stora ögon ängsligt sneglande på de snabba seniorerna som gjorde stegringslopp strax innan start tittar jag nu på samma löpare men med mer erfarna men lika ängsliga ögon. Alla dessa år som tävlingslöpare har på ett oroväckande sätt snarare förstärkt detta att inte vilja ta stryk av någon annan, även om priset att vara underlägsen, denna motiverande känsla, ofta är att man just får ta stryk. Att jämföra sig med de bättre, förut de äldre, nu de yngre, är alltjämt att föredra för mig, än att jämföra mig åt andra hållet. Och på sätt och vis kan man säga att jag, ur det perspektivet, verkligen har tiden på min sida. För får jag fortsätta kunna tävla så kommer det tveklöst finnas fler och fler yngre löpare att känna sig underlägsen gentemot. Halleluja!
