Där det annorlunda inte behöver stå till svars

En gång på nittiotalet, ja nästan ett liv sedan, fanns det i en klaustrofobisk lokal i fritidsgården i ett utanförskapsområde i Linköping ett gym. Ni som var med på den tiden, innan gymindustrin blev just en industri och där antal gym, i alla fall i en småstad som Linköping, var lätträknade och svåra att hitta, kanske kan se detta framför sig. Ett källargym med ett hopkok av blandad utrustning. Maskiner som knakar och gnäller men ger likaväl önskad effekt. Affischer på en inoljad Arnold samt en skinn-lös man med varje muskel namngiven på latin. En motionscykel där motståndet ökar genom att lägga en vikt på vågskål. Enkla tider och en plats som förändrade mitt högstadie-jag, min vidare uppväxt och hela mitt liv.

För där levde vi då, jag och mina vänner. 14 år och lika okyssta, dålig på bollsport samt vi var så innerligt trötta på rådande högstadiehierarki, men full till bredden av drömmar, energi och en desperat längtan efter något att fullt gå upp i. Vi var de tysta rebellerna, de som skötte skolan men ville göra revolt. Vi som skötte oss men fick skit för det. Vi som saknade en given plats och befann oss någonstans mellan epiteten plugghäst, tönt och eljest, annorlunda. För fysiskt och bollsinnemässigt svaga och läskunniga för att nå någon form av status. För känsliga, för i mesiga popkläder klädda och allmänt underliga för att bli lämnade i fred. Vi saknade en möjlighet till flykt, en plats där det annorlunda inte behöver stå vill svars men även en plats som står i kontrast till det inrutade skolarbetet och rutinerna, en plats för hängivenhet och det att bryta sig loss. Bort och hem. Fly och närma sig.

Det var när vi gick i åttan och där i gymmet i den klaustrofobiska gymmet vi hittade denna plats. Jag minns inte hur vi hamnade där för första gången, jag tror det var av en slump när jag sa till en fritidsledare att jag ville se ut som de amerikanska fribrottarna (”wrestlarna”) vi såg på ”Sky channel” via satellit. Stora muskler, ett tydligt sexpack – det var vägen vi skulle gå, i jakten på framgång och högstadieflickornas hjärtan. Mer biceps skulle ge oss mer mod att drömma större. Tydligare abs en hoppfull och rörande dröm om en stulen kyss i en avlägsen framtid.

Jag minns det så frapperande tydligt, hur det var för nästan ett liv sedan, när vi klev in på gymmet. Vi hade bokat gymmet en timme och var således fredade från (de mer eller mindre i förtid alkoholiserade) niondeklassarna som förpestade livet för alla som stack ut på fel sätt. En timme att börja utforska, en timme som förändrade mitt liv i grunden. Jag vet inte varför, helt ärligt, jag vet inte! Men för varje lyft jag gjorde, för varje muskel som krampade, så växtet känslan av att både komma hem och göra revolt. Den fick mig att drömma större än jag borde, hoppas mer än jag lärt mig att våga göra. Det fick mig att, sluta läs om det låter klyschigt, ja nästan tro på mig själv, att se bortom det som vid första anblick är rimligt. Kanske inte mycket till revolt men för oss var det den största och modigaste revolt en duktig 14-åring kunde komma på. Och av någon anledning som slutade inte drömmen vid stora muskler och vackra flickor. På något outgrundligt sätt så spred sig denna känsla till andra områden i livet, både då och långt senare i livet. Kanske var det en kombination av känslan av att själv ha upptäckt denna plats och att vi de facto fick träna helt efter eget huvud. Do-it-yourself-attityden som punkrocken, med all rätta, var så stolt över.

Vi tränade på all fem dagar som gymmet var öppet på. Vi tränade, slet, fick ont, gick till bibblan och försökte hitta böcker om styrketräning och bodybuilding. Vi gjorde fel, reviderade träningen och gjorde fel igen. Det var på gymmet jag tänkte precis innan jag lade mig och det var till gymmet jag längtade till så fort jag vaknade. Jag noterade varje rekord, skriv träningsdagbok mer noggrant än den mest seriösa friidrottaren, både mätte och spände mina biceps så ofta jag fick chansen. En dag sa klassens snyggaste tjej att jag hade snygga armar. Förmodligen en av mina bästa dagar i livet, just då.

När jag känner mig ledsen och ensam så vandrar min tankar inte sällan till det där gymmet i den klaustrofobiska lokalen, även om löpningen numera har tagit över gymmandet till stor del Jag undrar om det finns kvar och i så fall, hur ser det ut idag? Finns där samma vikter, samma slitna maskiner och samma anatomiskt detaljerade planscher på väggarna? Och om så är fallet, vem tränar där idag? Känner de samma sak jag vi gjorde där på nittitalet? Samma uttalade drömmar om flykt och mer tysta drömmar om framgång? Finns där fortfarande tonåringar som precis som vi behövde en plats, en oas av mening i en förvirrad tonårstid där det annorlunda fick stå till svars och den som bröt mot flest regler och normer regerade. En tid och plats där de som ville gå sin egen väg och vara eljest men samtidigt inte följa den förhärskande normen att vara starkt normbrytande var ofrivilliga offer för de starka eller i alla fall de som uppfattades. Finns där på gymmet själsfränder jag aldrig kommer träffa? Tonåringar som där i gymmet precis har upptäckt den värld jag upptäckte och som jag sedan dess aldrig har släppt? Finns där tonåringar som, precis som jag, tar med sig den i idrotten och träningen sprungna känslan av oberoende, frihet och framtidstro? Om jag finge träffa dem, prata med dem, skulle de uttrycka samma känsla av total eufori över att ha hittat en plats där man kan vara rebell utan att skada, eljest utan att riskera att skadas. Skulle de beskriva gymmet på samma sätt som jag mindes den, en plats för en total hängivenhet och en passion med påföljande beteenden som i en mindre ljusskygg plats skulle uppfattas både som alltför präktig men också alltför överdriven. Skulle de också tänka i termer av en hemlighet, att detta är en plats som de själva hade upptäckt och där de fick chansen att skapa sina egna för omvärlden hemliga drömmar om stora muskler, större framgångar och ännu större äventyr med de alltjämt onåbara högstadieflickorna?

Jag undrar allt detta, ett liv senare. Kanske har jag rätt eller kanske är gymmet sedan länge demolerat och bortglömt. Kanske har dagens eljesta ungdomar i detta utanförskapsområde hittat en annan plats med samma möjlighet till flykt och skapande av drömmar. Kanske spelar det ingen roll, egentligen. Gymmet lever vidare, inom mig, och jag undrar ärligt talat var jag hade varit i livet om jag inte hittat dit. För att avsluta med ännu en klyscha. Tack, fina, klaustrofobisk gymmet i ett utanförskapsområde i Linköping

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag i hela Sverige. Epost: info@andersherrmann.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.