Hej, sub16, vart tog du vägen? Jag har saknat dig den sista tiden, här där förnuftet, det tålmodiga och logiken har fått härja fritt. Hur är läget på din front? Hur går det med namnlösa känslorna som inte riktigt får plats? Med de osolkiga drömmarna, den naiva framtidstron på omöjliga? Hur har det gått med känslan av att inget eller ingen ännu har börjat på riktigt men ändå börjat få upp momentet? Skriver du fortfarande ned allt du tänker och känner i din dagbok, med papper och penna, och där varje ord du plottrar ner är en nyckel, en nyss upptäckt skatt, ett litet men avgörande steg mot att bli, eller kanske förbli den du ska bli eller är?
Berätta, påminn mig, hur det känns att inte veta men vara nöjd med det. Berätta hur det känns att vara nöjd med att vara medelmåttig. Inte speciellt smart, men inte dum i huvudet. Ingen tusenkonstnär men heller inte ensidig. Inte vacker men heller inte anskrämlig. Berätta hur du finner lugnet i detta, hur vilsamt det måste vara att vara en den stoiker jag själv inte alltid mäktar med att vara. Förklara för mig, fast jag nog redan vet, hur man håller sig på kanten, hur man observerar. Är med fast man inte är med. Sitter still medans livet rör sig. Berätta om de vackra flickorna, så långt borta men så nära i drömmarna. Berättar om hur du tänker dig att själslig och kroppslig närhet känns utan att ha känt det. Och sedan, snälla fina du, sub16, sätt ord på hur det känns att ha orden så nära känslorna, helt utan ett skyddande lager av förnuft, verklighetsförankring och cynism.
Låt mig få följa med dig på cykeln till motionscentrumet i Vidingsjö, för att åter max 2.5 km. Utan uppvärmning, utan stegringslopp, utan någon tanke. Låt mig få följa med på resan, både till, under och efter ditt maxlopp. Låt mig, som en nybörjare, få känna smärtan i musklerna och när mjölksyran har spridits i blodet. Låt mig förundrar över kroppens signaler, överraskas av illamåendet, känna stolthet över att kunna ta ut sig. Låt mig, efter ditt maxlopp, få ligga tillsammans med dig i gräset, titta på tiden du fick, rita din graf på utvecklingen, gissa vad nästa maxlopp kommer ge för resultat. Sedan kan vi tillsammans gå till anslagstavlan och se om där finns någon affisch på något lokalt motionslopp. Låt oss tillsammans skriva ner datum och anmälningsinstruktioner för att sedan cykla hem och äta havregrynsgröt. Låt mig drömma fritt, utan en historia att leva upp till, utan en rimlig plan framåt.
Jag vet att jag begär det omöjliga, men snälla låt mig få vara med dig, bara en dag. Jag behöver det idag. Jag behöver dig idag. Jag behöver något nytt, något gammalt, något oförblommerat, något starkt. Jag behöver närkontakt, naiva intentioner och missriktade ambitioner. I utbyte ger jag dig det jag tror att du saknade, fina sub16. En portion tålamod, en skål stoism. I utbyte mot det vilda, ger jag dig det lugna. Visst känns det rättvis, fina sub16 – jag ger dig förnuft – du ger mig känslor, nakna, livgivande och tillintetgörande. Jag ger dig ett träningsprogram som kommer ta dig mot sub16 på 5000m, jag lovar och svär att det kommer ske om 20 år. Du ger mig ett träningsprogram i hur man klarar av ensamhet och avskildhet. Det låter väl som en bra deal, sub16?
