Einzelgänger- morfar och böckerna, jag och löpningen

Jag, dem och vi. Ensamhet, avskildhet och gemenskap. Sedan 1991 har frågan både gäckat, fascinerat och stundtals plågat mig. För sådan är jag, har alltid varit, en människa med en motsägelsefullhet i detta avseende. Kanske inte motsägelsefullhet utan kanske mer en stark dikotomi . För lika mycket som ensamhet plågar mig, så kan densamma, men då frivillig avskildhet, vara livsnödvändig. Ibland i timmar, under vissa perioder i livet flera veckor, ensam i till fjälls eller på ett vandrarhem utomlands. Jag skiljer mig knappast från andra människor i detta. De flesta har de facto ett behov både avskildhet och gemenskap. Den första för begrundan och autonom reflektion, den senare för värme, trygghet och dialog. Vi människor har behov av båda och för de flesta kommer det naturligt att hitta en balans mellan dessa två. Jag upplever dock att jag fört en stark kamp i detta på ett sätt som få i min omgivning vittnar om.

Och kanske är det just balansen jag har kämpat med och kanske för att behovet och känslorna kring detta blir så omskakande starkt, både avseende det att dra sig undan och att söka gemenskap, men också för att jag har haft en konflikt inom mig att bejaka just det att dra sig undan. Jag har svårt att sätta fingret på varför. Kanske en rädsla att inte få komma tillbaka in i gemenskapen, men kanske också ett dåligt samvete mot andra, de jag tar avstånd ifrån. Jag har förvisso lärt mig prata med dem, mina vänner och mina kärlekar, och förklara och förmedla vad det handlar om och vad det inte handlar om, men känslan av vankelmod och skuld finns kvar. Skuld, inte bara mot de jag drar mig undan ifrån utan också för det rus och livsglädje jag finner i avskildheten. Jag har känt att jag inte borde känna så, även om jag vet och numera accepterar att jag just känner så. I ett yngre liv fanns det långa perioder när jag kämpat hårt med detta genom mycket tankemöda och evighetslånga skrivarsessioner men också ett motstånd att bejaka detta. Jag önskade att jag önskade att tillhöra och vara med, hela tiden. Och även om jag övergett den kampen så händer det fortfarande att jag önskar mer av önskan att tillhöra än att dra mig undan.

Jag tänker plötsligt på min morfar. En man som under 40-talet Tyskland upplevde både krig vid fronten och sedermera många år i ett ryskt fångläger. En man jag aldrig riktigt lärde känna, en man som ofta, väl i Sverige, satt ensam på sitt rum och läste. En intellektuell man som, precis som jag, läste alltför många år på universitetet och doktorerade, han på smärtstillande molekyler, jag på cancerdödande proteiner. En man, precis som jag, som förmodligen hade ett lika starkt behov att dra sig undan som jag. Han fann en välbehövlig avskildhet i böcker, jag fann den i träning, ensam på gymmet men allra helst genom löpningen.

Vi fann både ett socialt accepterat sätt att dra sig undan och även om släkten runt honom satte ettiketten ”Einzelgänger” (förenklat översatt från tyska: en person som föredrar avskildhet framför det att umgås i en grupp med människor), så fortsatte min morfar läsa. Och även om min i huvudsak svensktalande omgivning aldrig använt ordet ”Einzelgänger” så finns där många som inte har kunnat förstå denna sida hos mig. Inte på något sätt att någon har dömt mig, eller så har de som inte klarar av denna sida hos mig helt enkelt inte ”fastnat” hos mig, men många har undrat och ibland oroat sig. Jag älskade dem för det och jag önskar att jag hade kunnat förklara bättre men hur kan man förklara något som man inte riktigt förstår det själv.

Jag önskar att jag och morfar hade fått möjlighet att prata mer om detta. Jag undrar vad han tänkte och kände. Om han, precis som jag, förde en inre kamp mellan två behov. Kände han, precis som jag, en melankolisk grundton i livet, en sedan tidigt i livet trogen följeslagare, men som i hans fall förmodligen förstärktes av tiden under kriget. Jag skulle vilja veta mer om hans böcker, lika mycket som jag skulle vilja berätta mer om min löpning. Den eufori jag känner när jag får springa ensam i skogen, på vägen och till och med på löparbanan. Jag vill dela och berättar vad som händer i mig när jag springer, hur kreativ och fri jag känner mig. Att jag där i löpsteget förmodligen kommit på de flesta idéerna om vad jag vill göra med denna korta tid på jorden. Löpningen är min fristad där ingen når mig, precis som böckerna var din. Jag önskar att vi hade kunnat tala om detta, morfar, två Einzelgänger emellan.

100% avskildhet vid sjön Cuchajavriit (Norra Lapplandsfjällen)

Avskildhet i löpsteget och på okänd grusväg

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag i hela Sverige. Epost: info@andersherrmann.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.