Jag vill också vara med och leka!

”Jag orkar inte leka!”. Så skrik-gråter en för dagen förkyld tvillingflicka på runt 2.5 år inifrån lägenheten bredvid min. Jag har precis blåst såpbubblor på vår uteplats med den andra tvillingflickan medan den stackars sjuka systern ligger i sin feber sin säng, förmodligen utom sig av avund att inte få eller ens orka vara med och leka med den roliga farbrorn i lägenheten bredvid. Strax innan hade flickans mamma kommit ut med henne i famnen varpå flickan med sorg i rösten ropat ”jag vill också vara inne hos Anders!”. Det skär i hjärtat men väcker också stark sympati och igenkänning

Att vilja men inte kunna vara med. Att stå bredvid och titta på när andra har roligt. Upp med handen du löpare som inte har varit i den situation! För det är, som vi som springer är fullt medvetna om, en på många sätt lika underbart fri som brutal sport vi har valt, i alla fall om vi har valt att försöka förbättra oss som löpare och ännu mer så om vi har ambition att springa tävlingar. En god digital vän skrev för ett tag sedan att han med bestämdhet ansåg att det är hart när omöjligt att ägna sig åt kapacitetshöjande löpträning utan att bli skadad. Efter snart 30 år (herregud, vad hände med tiden?) som tävlingslöpare och 15 år son löpcoach är jag beredd att hålla med. Självklart är alla löpare olika skadebenägna och vissa har anatomiska sårbarheter som ökar risken. Personligen är jag överrörlig vilket å ena sidan (enligt min naprapat) är till min fördel som medeldistanslöpare (jag går inte in på varför här) men också mer skadebenägen. En annan är åt det stelare hållet, en tredje har en medfödd tendens till överpronation. Vissa tursamma har inga direkta flaskhalsar eller sårbarheter och tillsammans med en förmåga att svara bra på träning så är detta såklart en stor fördel när man försöker bli så bra som möjligt. Men även dessa lyckans ostar blir skadade vilket inte är konstigt, givet att alla tävlingslöpare vill ligga så nära gränsen som möjligt för att utvecklas så mycket som möjligt. Det är klart att man kan lägga sig ”safe”, långt ifrån den där gränsen men åter – handen upp den tävlingslöpare som år efter år nöjer sig med detta. Nyckeln är, som vi alla vet, att lägga sig på rätt sida av gränsen och därmed optimera träningen utan att bli skadad. Men som vi alla också vet, det är inte alltid lätt att hitta gränsen. Vi kan periodisera smart, veckoplanera minitiöst noggrant, träna alternativt då och då, sitta med vår massagepistol, trycka i oss gurkmeja och optimera hela livet för återhämtning – vi kommer med största sannolikhet ändå trilla dit ibland. Och kanske är det just efter ”dit-trillandet” som vi har mest manöverutrymme – att våga vila, köra alternativt och ha tålamod vid upptrappning efter en skada, men det är en text för ett annat tillfälle.

Så vi får ta höjd för det faktum att vi någon gång inte kan springa, än mindre tävla. Och där står vi, precis som tvillingflickan, redvid och tittar på. Kan inte vara med. Kanske inte sängliggandes men likväl bredvid, utan att vara med i leken. Och om du är hyfsat likt mig så har du gjort bäst i att stänga ute leken och det som leker. Slutar läsa löprelaterade artiklar, går absolut inte in i tävlingskalendern, undviker sociala forum där löpning är frekvent förekommande (inte helt lätt för mig ska sägas, givet att jag säkert har +400 vänner på t ex Facebook som dagligen lägger ut inlägg om löpning). Vi stänger ute den där världen vi älskar men den där världen bor inom oss, så vi kommer inte riktigt undan. Inte helt och inte hela tiden. Vi kan ta till alla psykologiska strategier vi känner till – hitta andra värderade riktningar att gå i, söka stöd hos sina vänner, tok-exponera oss för obehaget, skriva dagbok om hur vi känner oss – ni som har läst det jag skrivit på min sida känner igen sig. Vi kan göra allt detta men i slutändan måste vi vara beredda på att stundtals känna oss som den gråtande tvillingflickan och likt henne skrikande konstatera (högt eller tyst inom oss själva) ”jag kan inte vara med att leka”

Men vet ni? Låt mig berätta för den som till äventyrs är intresserad av den här naiva farbrorns oförmåga att släppa hoppet om att få vara med i leken igen. Trots en del strul med överrörlighetsrelaterade skavanker så har jag kunnat leka på hyfsat bra sedan oktober förra året, om än ensam på grusvägarna här i Jämtland. Så pass ok (om än inte bra) att jag är anmäld till en tävling. Ett mindre lopp, en lagom allvarsam lek, långt bort från brutala banlopp eller kamp och några medaljer, men likaväl ett lopp, en lek. Och därtill, jag har planerat för fler. Så här nära leken har jag inte varit på länge. Så kanske, kanske, bara kanske, får även jag vara med och leka i år. Nästa gång jag träffar tvillingflickan ska jag berätta just detta – när leken känns som längst bort, acceptera att det precis så just nu men vet också att det kommer nya chanser till lek.

Upploppet på 5000m – en underbar och brutal lek

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag i hela Sverige. Epost: info@andersherrmann.se
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.