Den legendariska friidrottsföreningen Huddinge AIS arrangerar två inomhustävlingar med namnen ”Första chansen” och ”Sista chansen”, vilka genomförs på sen höst respektive sen vinter. Förutom att namnen fångar mycket av vad tävlingar innebär för oss friidrottare – en chans att få reda på var man står, både gentemot sig själv och andra, och att slå personliga rekord – säger de också något om var man befinner sig i karriären.
Sedan jag för två år sedan blev far har det här med chanser, som erbjuds och som man kan välja att ta, fått en ny dimension. Jag ser honom, vår lille Alvin, och märker – nästan känner – hur han förundras, överraskas, frustreras och överväldigas av allt som är lika nytt för honom som old news för hans far. Allt han har framför sig, som jag har bakom mig. Alla dessa första gånger, första chanser för honom, som tids nog kommer vara mina sista.
Det är en kuslig känsla att inte veta när man gör något för sista gången. Och även om det inte finns några garantier åt något håll, så har Alvin tveklöst oddsen på sin sida – att ha många första chanser kvar i jämförelse med farsan. Precis som det ska vara, och precis så underbart och melankoliskt som det är, om man verkligen tar in det.
Men kanske är det också första gången och chansen för mig – att se den lille tvååringen förundrat titta ut genom fönstret strax innan det mörknar och utbrista “ojjjj” när han ser den brinnande himlen. Hans första förundran över en hänförande skymning, förhoppningsvis inte min sista, men tveklöst min första tillsammans med min son.
Jag ser honom springa sina knattelopp, och jag känner det han känner – den pura rörelseglädjen, upptäckten av hur förbannat skönt det är att bara springa. Han applåderar sig själv. Ingen av oss vet egentligen varför – om han utvecklingsmässigt är förmögen att känna stolthet över något han gjort, eller om han bara är glad. Att det känns bra i kropp och själ, och att det är det han applåderar. Jag har känt båda, och nu får jag känna det genom honom, här i hans första chans att uppleva just detta. Långt bort från tankar på personliga rekord och anmälan till Huddinges inomhustävlingar.
Jag ser honom dansa i takt till musiken, förundras över hans förmåga att särskilja gitarrbaserade låtar (=spelar luftgitarr) och klassisk musik (=luftdirigerar). Jag ser honom beta av debut efter debut och känner mig lika stolt som tacksam över att få vara med – hur klyschigt det än låter – men också ett uns vemod över att även dessa stunder är just första stunder, för honom och för oss, som inte kommer tillbaka.
Det är korta, underbara ögonblick – första gånger och chanser för Alvin och mig – som jag vill hålla fast vid, ta in helt och fullt, utan att de späds ut av tid, distraktion och sysslor.
“Stanna tiden, någon”, stod det i någon av de böcker jag läste en gång i mina yngre dagar. Kanske handlade det om vetskapen och sorgen över att det finns så många första chanser som aldrig kommer igen. Kanske handlade det om föräldraskap – om att det som känns som ett oändligt antal dagar tillsammans med sitt barn, inte är oändligt.
Dagen kommer när Alvin inte längre förundras över en solnedgång, en popsång eller bara känslan av att få springa. Hoppas, vid Gud, att jag har närvaro och styrka att fortsätta påminna mig själv om det enda man kan göra som en slags motkraft till tidens och förgänglighetens nödvändiga närvaro– för att fortsätta fånga alla dessa första gånger och chanser, både de första och de sista.
