Jag bär på en iver, en slags rastlöshet, som jag trodde skulle försvinna med åren. Lägga sig på samma sätt som tonårens passioner och rebellystenhet tenderar att rinna av oss lagom tills vi fyllt våra tjugofem-trettio. Jag trodde i min förhoppning och enfald att jag skulle bli mer jämn, mer förväntad, mer lika-som-vanligt-varje-dag. Men här i livet där jag står, med tonåren och ungdomen kvar där bakom mig som ett häftigt minne, så är det snarare lika-som-vanligt. Punkt. Samma rastlöshet, samma frihet i blicken. Samma längtan, samma iver. På pappret, i teorin, som en popsång, något evigt ungt liksom. Det låter bra, romantiskt, jag känner det när jag skriver det. Och kanske, i en fordom eller kanske drömlik värld, så skulle denna rastlöshet, denna jakt på dopamin och nya fynd, vara min bästa vän och kompanjon. Svårare blir det när jag måste hantera den i relation till den värld jag lever i. För berätta, vad gör man med sin rastlöshet när den slår som hårdast och när möjligheterna att leva ut dem är begränsade. När en spontan joggtur kolliderar med åtaganden, sociala och arbetsmässiga. Åtaganden kanske är fel ord, mycket av det är ett steg mot min värderade riktning, något jag vill fylla mitt liv med. Men den kommer där ändå, denna känsla av att gå ut på jakt. Röra på mig. Upptäcka.
För min rastlöshet, som ni läsare nog även vet, kanaliserar jag med löpning. Och om jag inte springer så längtar jag efter att få göra det. Jag vet vad det gör mig, hur den återställer mitt lugn och min funktionsnivå och jag är noga med att planera och arrangera mitt liv så jag får in löpningen i mitt liv. Jag är så lyckligt lottad att ha hittat denna min medicin. Välsignad med en kärlek och förmåga till löpstegen. Men vid mina blå spikskor! Jag är nog ingen lätt människa att leva med. Mina vänner, min fina och tålmodiga sambo, de borde få någon sorts medalj. Kanske alla mina egna jag samlat på mig under min karriär. För detta planerande, detta anpassande, det är inte alltid lätt för omgivningen att anpassa sig efter. Alltid dessa mina frågor, när vi ska iväg på något som bryter mot vardagens rutiner. Går det att springa dit vi ska? När kommer vi hem? Kan jag klämma in mitt långpass mellan frukost och när vi ska fika? Kan vi ta med mat så jag har mat efter mitt intervallpass? Är det ok om vi fikar en kortis idag, jag måste hinna med mitt tröskelpass.
Det gör ont i mig, för egentligen vill jag inte vara så här fyrkantig, oanpassningsbar och rigid. Det är inte jag, för i mig bor också en i själen flexibel och spontan man eller ibland kanske gosse. Jag är inte en kontrollerande person, jag dras till det okända, till det som inte går att förutse. Men jag är beroende av min löpning för utan den fungerar jag inte. Det är en svår ekvation att lösa och jag letar fortfarande efter en nyckelvariabel att sätta in i formeln.
Men det hade kunnat vara värre. Säger den självmedkännande delen av mig. Av alla de av människor beprövade sätt att jaga rastlösheten på flykt, alla strategier att jaga dopamin, så kanske löpningen är det bästa jag hade kunnat hitta. Jag tänker på det ibland, vad jag hade gjort om jag inte hade löpningen. Kanske jag hade ätit mig ur rastlöshetens töcken, kanske hade jag letat efter ett passande tidsfördriv på diverse spelsajter. Och det finns mer destruktiva strategier än så, det behöver inte skrivas ut. Så visst, det hade kunnat vara värre. Men ändå, jag tror att jag ska gå och leta fram de där medaljerna nu och planera in en prisutdelningscermoni för vännerna och A.