Det är vanskligt att sätta ord på, att uttrycka utan att ta på sin offerkoftan. Hart när omöjligt att förklara utan att tappa nyanserna, utan att skriva i svart eller vitt. Det tog mig 30 år att förstå eller åtminstone misstänkta varför jag är som jag är, varför jag väljer som jag väljer. Känner som det känns, har hamnat där jag hamnat. Varför jag ibland slits itu mellan nyfiken på det nya och det att klamra mig fast vid det gamla. Varför jag både drivs framåt och väljer gamla vanor för att ta hand om min rastlöshet, denna min själs klåda. Jag tror mig minnas hur det var, hur de som skulle visa mig någon slags väg eller åtminstone ett gäng utvalda sådana inte gjorde det. Hur jag lämnades att fatta mina egna beslut, hitta mina egna alternativ innan jag ens kunde välja. Det har förmodligen gett mig en vana, eller kanske ovana, att ständigt vara nyfiken på alternativ, ständigt vilja ta mig vidare på något större, något vackrare. På gott och ont så har jaga alltid dragits mot det nya, det okända. Det har gjort mig orädd, oförskräckt och ibland så har jag nog blandat ihop det med impulsivitet. Men mitt i allt detta har jag också ett innerligt behov av något fast, något beständigt att vila i. Något tryggt som jag kanske aldrig fick gratis och av sig själv utan var något jag fick finna själv. Bra dagar tänker jag att det är en dynamisk men ibland plågsam ambivalens, där dess samexistens inte är helt enkel för mig att vila det. Längtan och upplevelsen av trygghet, längtan efter det nya.
Det är lätt för mig att förstå mig själv, att jag fastnar hårt när jag fastnar i något tryggt, något jag kan vila i. Som löpningen, denna eviga följeslagare, denna gåvomästare av lätthet, självklarhet, förutsägbarhet och just trygghet. Något jag kan, något jag är hyfsat bra på men framförallt det ger mig frid, sinnesro, vilken affekt jag än må ha fastnat i. För mig är löpningen det som fungerar när inget annat fungerar. När inte löpningen fungerar så är det omvänt mycket som känns att det inte fungerar, även om det de facto inte är så. Kärleken till löpningen är för oss frälsta både lösningen och problemet till mycket i våra liv men kanske är det inte så annorlunda som med andra passioner eller droger. Eftersom jag allt som oftast springer så väger vågskålen med lösningarna och tryggheten tyngst. Jag kan, fortfarande efter alla miljoner löpsteg, i löpningen hitta den perfekta mixturen av trygghet och längtan efter det okända. Kanske den enda jag funnit i detta liv och tro då att det inte går att släppa den. För så är det också, att i samma stund som löpningen kan ge mig trygghet så finns det också något nytt och dynamiskt i den, trots alla mil och pass. Det finns alltid något nytt i den, om än inte i varje enskilt pass. Samtidigt som löpningen är en fristad och trygg hamn, så finns viljan att utvecklas, nyfikenheten att se på vilket sätt jag kan utvecklas kvar. Löpningen har i sig ett inneboende utvecklingsprojekt och en spännande kausalitet mellan insättning och uttag som jag till min stora salighet, fortfarande inte har löst.
