Kan du känna det – när du plötsligt, eller långsamt över tid, slungats bort från det du strävat efter? Inte helt, men ändå märkbart och flagrant. Kämpandet är inte över, kampen ännu inte vunnen – men alltför långt borta för att verkligen kunna känna dess närhet och rimlighet.
Kan du känna det – när knappt ens dårarnas hopp kan övertyga dig om att just det hoppet lever, eller bär på någon slags validitet? Men när du ändå, på något plan, vet att hoppet finns. En av de få situationer där du inte kan – eller behöver – känna det, men tänka på det. När någon slags, genom åren förvaltad, visdom har lärt dig att känslor är viktiga, men lika bedrägliga. När nu blir till alltid. När kanske blir till aldrig. När upplevd säkerhet, oavsett valör, är bedräglig. Kan du då, bästa läsare, känna det?
Vidare – kan du känna det, när slitet är bakom dig? När du är uttröttad långt in i själen, efter kravet från dig själv att vara den som kämpar. Den som står pall. Den som sitter still i båten. Den som vet vad den vill, och den som går i sin fucking värderade riktning. När du slagits till marken i jakten på det – eller dit – du vill ha, eller komma till. Inte av motgångar, utan av terrorn över att behöva – eller åtminstone tro att du behöver – just kämpa.
Vännen min, kan du känna det – den bisarrt lugnande känslan av att allt har nått någon slags botten, men ändå inte helt? Kanske en botten mjukare än du trodde. Kanske till och med en plats för vila. En plats för kontemplation och återuppväckt hopp eller kanske ersatt typ av hopp. Det är svårt att förklara, eller hur?
Kan du känna det – när ett hopp har ersatts av ett annat? En väg har blivit flera möjliga. En slags återkomst till närvaro och genuitet. Ett slag som förlorats, men där du överlevde – med värdigheten i behåll.
Känner du det då – en aning, men alltjämt tydligt?
Den vemodiga, men också frigörande, tanken och känslan:
Du behöver inte vara stark längre.
