Det går inte att sluta

Ibland har jag svårt att sätt ord på drömmen, definiera den, ty den ändrar form och trovärdighet. Likaväl ändrar den inte riktning och allra minst styrka. Jag trodde det skulle mildras, denna längtan och strävan. Inte nödvändigtvis en strävan efter guld och rekord men strävan efter att bara få hålla på. Vara kvar, röra sig mot drömmen. Strunt samma vart det landar.  Det kanske bara handlar om att hålla drömmen med liv, snarare än att nödvändigtvis tro på den.  Jag trodde passionen skulle svalna, men jag får ingen frid från den. Ingen pardon, inget förändras, inte sen jag var 14 år.

Jag förstår det inte riktigt, varför är det så här för mig? Hur kan det kännas så starkt? Egentligen är det väl ingen skillnad från allt jag känner, för det jag känner och känner för, känns så starkt, så innerligt. Så…självklart. På gott och ont.

Ibland blir jag trött på den, drömmen om löpningen som livsstil och allt som följer med den. Trött på att fortfarande leka elitidrott, våga drömma om att det bästa finns kvar där framme. Jag kan tröttna lika mycket som jag älskar den, vad den får mig att känna, våga och hoppas. Jag kan känna mig lika full som urlakad, när jag lever drömmen. Oavsett vilket har jag inget val, jag ger upp, faller platt, för vad drömmen gör med mig. Det är som popsångerna jag lyssnade på när jag var tjugofyra – jag köper allt som sjungs, omfamnar tonerna och allt som känns. Jag betalar priset, eller snarare jag måste betala priset. Det går inte att sluta.

 

Om Anders Herrmann

Idrottspsykolog, löpcoach och föreläsare. Boende i Uppsala men tar uppdrag över hela Sverige. Epost: andersherrmann@gmail.com
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.